30-årskris?!

Jag har alltid varit kaxig och sagt att jag aldrig någonsin kommer få någon ålderskris, då jag för länge sedan accepterat att jag är tantig trots min ringa ålder. Men nu när 30-årsdagen närmar sig med stormsteg tror jag bestämt att jag har drabbats... jag vill inte vara tant! Kära nå'n, jag är ju inte ens... trettio!

Och hur yttrar sig det här då... Mat, träning, kläder... jag har helt enkelt börjat bry mig om mig själv igen, efter att ha levt "hemma-mamma-liv" i mysbyxor i snart tre år *ler*... Min kostfanatism har funnits där ett tag, sedan innan jag blev gravid, men den är mer märkbar numer. Jag är stamkund i hälsokostbutiken, och skafferiet svämmar över av baljväxter, quinoa, bulgur och råris. Jag har blivit beroende av morötter och morotsjuice, och önskar mig en råsaftcentrifug i 30-årspresent... *asg*. Träningen har blivit mer frekvent, jag bara måste träna! Gör jag inte det blir jag hispig! När jag nyligen var sjuk i nära tre veckor hade jag ångest över att jag inte kunde träna...

Dessutom har saker som varit livsviktiga för mig förut, plötsligt fått allt mindre betydelse. Kanske har det att göra med att barnen kommit och blivit det allra viktigaste, men jag tror att det har lite med min "kris" att göra också.

Jag tycker också att det ska bli jätteskoj att börja jobba igen i januari. Jag som trott att jag var en typisk hemma-mamma är plötsligt sugen på att ta tag i min karriär igen. Det känns helt ok att barnen ska börja dagis, och faktiskt ska det bli lite skönt att få vara någon annan än bara mamma.

Det här låter kanske inte helt sunt, men riktigt så illa är det inte. Faktum är att jag faktiskt mår bättre än på länge. Det är bara det att jag inte känner igen mig riktigt. Men jag tror att jag faktiskt hittat mig själv.